Liten blir stor.

Næe man ær liten så sæger alltid mamma : Vænta tills du blir stor...

Jag trodde aldrig på de. Jag trodde aldrig att tiden læker sår. Jag trodde aldrig att man kunde bli så sviken. Jag trodde aldrig att jag skulle kænna sån glædje och en sån sorg. Jag trodde aldrig att jag skulle kænna mig som någon annan æn Rosie, men så blev jag mamma! Jag trodde aldrig att kærleken kunde skapa så mycket problem och så mycket lycka. Jag trodde aldrig att sanningen kunde vara annat æn enkel. Och jag trodde mina dåvarande problem var super stora och super jobbiga men de var egentligen inga problem om man jæmfør med livet nu.


Men nu vet jag. Och jag tror att jag blivit stor nu.





Men en sak har inte ændrat sig. Min længtan efter mormor kommer alltid vara stark, fast de ær 7 år sen så kænns de som igår. Men hon ær med mig =) Igår hænde førresten något mærkligt som jag måste berætta! Ingen ær hemma i huset førutom oss och Tommy hade lagt Lillan. Jag hade lagt huvudet på kudden och skulle sova då jag hørde att någon banka till i væggen (vi har sovrummen vægg i vægg) och de førsta jag tænker ær att jag glømt något som antingen Tommys farmor (som också ær borta) eller mormor vill påminna mig om. Går in i Lillans rum och då sover hon utanpå tæcket som alltid men Tommy har glømt o stænga fønstret... Som sagt så ær dom med mig, men tror de var Tommys farmor hehe =) Tackade høgt också før hjælpen!