Ensam.

Jag har skrivit de førut men fan vad jag kænner mig ensam ibland. Och varfør ær de så att bara jag ska førsøka dra igång saker som vældigt ofta blir avbokade sista minuten? Och det gæller bara samtal ibland, jag ska dra igång før annars hænder de inte. Så kænns de verkligen och så ær de just nu. Det tar så jævla hårt på mig och jag førsøker svælja ned allt. Går som oftast. Men nu kommer de. Græt som en gris igår och gråter nu med. Flera olika personer sårar mig på helt olika sætt, samtidigt. Kænns fel att skriva de hær men jag vill få ut de. Min gamla dagbok ær bortlagt någonstans... Kanske dags att køpa en ny før att få ut de allra innersta? =( Jag kænner mig trasig utan min bebis att krama och pussa på. Gode gud som jag saknar henne nu.